© Hampus Hagstedt 2015
07/03/2015
19/02/2014
09/02/2014
Kvällspressmänniskan
Tiden på Expressen har dragit igång och sedan den tjugoförsta januari är jag alltså kvällspressmänniska. Från vanan att jobba med ett ganska komplicerat bildspråk med subtila toner och undermedvetna signaler under långa perioder är det en stor omställning att börja jobba snabbt, enkelt och tydligt. Här några bilder jag tagit i och utanför jobbet de senaste veckorna.
Andréa Frisk och Johanna Lindbergsson svarar på frågor om mobilvanor.
Polisen uppvaktar när Union Berlins supportrar marscherar från Medborgarplatsen till nya Söderstadion.
Mer får journalisterna inte se. Av hänsyn till personer med skyddad identitet får media inte bevaka omröstningen i Föreningen Nordens Ungdomsförbund. Sverigedemokraternas vice ordförande har uppmanat sina medlemmar att kuppa in honom på ordförandeposten i FNUf.
© Hampus Hagstedt 2013
© Hampus Hagstedt 2013
28/11/2013
Den där debattartikeln
PÅ GTs kultursidor ligger en debattartikel om Johan Rheborgs fotografering i onsdagens "Alla är fotografer".
"Grejen" i den artikeln är att Johan Rheborg fotograferat sin 20-åriga dotter i bara BH påhejad av en annan manlig fotograf. Och där köper jag argumentationen. Det känns inte bra att se honom tillsammans med en annan fotograf ta bilder på en ung tjej i bara mässingen. Men. Att som min vän uttryckte det "dra medelålders-man-växeln" på det känns bara larvigt. Vad är skillnaden när Sally Mann gör samma sak? Det enda jag kan se är att verkshöjden på hennes arbete är mycket större – något jag inte tycker spelar någon roll. Jag minns att det ropades om pedofili kring hennes bilder på sina barn ett tag. Något som hela fotosverige skrattade åt, hånade och gjorde sig roliga kring. Varför? Om Rheborgs fotografering var så hemsk borde Manns arbete varit lika förfärligt?
Johan Rheborg skulle ta en bild som han ansåg speglade hans sätt att se på sin dotter. Vem ska bedöma, eller döma, hur han ser henne?
Att mot mörk bakgrund, något uppifrån, porträttera någon som är ganska avklädd signalerar för mig att man vill visa på utsatthet eller ömtålighet. Är det konstigt att en far till en 20-åring kan känna sig orolig för sitt barn och ser henne som mer utsatt än hon kanske är? Jag vet att min mamma var ganska orolig för mig när jag var i den åldern. Jag kan, förutsatt att Johan Rheborg vet vad han vill signalera med bilden, förstå varför han tog den bild han tog. Jag för egen del skulle inte ha gjort det, i TV. Och jag hade inte använt en exponerad tatuering som argument för att ta av någon en tröja. Däremot tror jag att om min mamma skulle tagit en bild på mig i samma ålder hade hon kunnat göra det ungefär likadant. För att man alltid kommer att vara sina föräldrars barn, oavsett kön och ålder. Detta förutsätter som sagt att det var vad Rheborg ville signalera med sin bild - något vi inte vet något om, men som kan kännas som ett rimligt skäl för mig. Däremot tycker jag det känns ofräscht just att han gör det tillsammans med en främling och inför ett helt teveteam, utöver svenska folket.
Även om jag inte håller med skribenten helt så delar jag synen på huruvida det här är vad man vill se i TV.
Kruxet för mig är att Josefins nakenhet som ska vara grejen i artikeln får väldigt lite plats. Mycket mindre än den förtjänar om den ska kablas ut i en stor dagstidning där hon som myndig person också kommer att få ta en del av smällen. Mest verkar det istället handla om medelålders män som problem i fotobranschen. Och även om jag hör till den i det här och många andra fall priviligerade gruppen så kommer det ändå ner till att detta program inte är avsett som en spegling av "branschen". Istället framhåller de själva att de är glada amatörer. DÄR representerar de helt klart majoriteten. I branschen ser fördelningen liknande ut än så länge men jag tycker man ska hålla isär grupperna eftersom de är oberoende av varandra. Sen att de är just vita medelålders män och faller mycket väl in i en tråkig stereotyp är synd. Men finns det en majoritet ökar också chansen att det är den som gör ett teveprogram. Eftersom både Henrik Schyffert och Johan Rheborg fått mycket uppmärksamhet kring sitt fotograferande är jag inte förvånad att det är dom som gör ett teveprogram om det. Oavsett om de blivit tillfrågade eller själva pitchat in idén.
Slutligen tycker jag att man ska fundera på programmets målgrupp när man som bildchef på en av landets största bildbyråer och bildredaktör i dagspressen går lös på hur djupt, eller ickedjupt, ett halvtimmes teveprogram som visas på bästa sändningstid är. Jag känner också att jag skulle vilja ha ett mer djuplodande program om och för fotografi på den tiden. Men jag tvivlar på att Contacts eller Everybody Street skulle få särskilt höga tittarsiffror.
Hampus Hagstedt
http://www.expressen.se/gt/kultur/ett-sant-har-unket-inslag-forstor-allt/
http://www.svt.se/alla-ar-fotografer/se-program/del-3-421?autostart=true
Johan Rheborg skulle ta en bild som han ansåg speglade hans sätt att se på sin dotter. Vem ska bedöma, eller döma, hur han ser henne?
Att mot mörk bakgrund, något uppifrån, porträttera någon som är ganska avklädd signalerar för mig att man vill visa på utsatthet eller ömtålighet. Är det konstigt att en far till en 20-åring kan känna sig orolig för sitt barn och ser henne som mer utsatt än hon kanske är? Jag vet att min mamma var ganska orolig för mig när jag var i den åldern. Jag kan, förutsatt att Johan Rheborg vet vad han vill signalera med bilden, förstå varför han tog den bild han tog. Jag för egen del skulle inte ha gjort det, i TV. Och jag hade inte använt en exponerad tatuering som argument för att ta av någon en tröja. Däremot tror jag att om min mamma skulle tagit en bild på mig i samma ålder hade hon kunnat göra det ungefär likadant. För att man alltid kommer att vara sina föräldrars barn, oavsett kön och ålder. Detta förutsätter som sagt att det var vad Rheborg ville signalera med sin bild - något vi inte vet något om, men som kan kännas som ett rimligt skäl för mig. Däremot tycker jag det känns ofräscht just att han gör det tillsammans med en främling och inför ett helt teveteam, utöver svenska folket.
Även om jag inte håller med skribenten helt så delar jag synen på huruvida det här är vad man vill se i TV.
Kruxet för mig är att Josefins nakenhet som ska vara grejen i artikeln får väldigt lite plats. Mycket mindre än den förtjänar om den ska kablas ut i en stor dagstidning där hon som myndig person också kommer att få ta en del av smällen. Mest verkar det istället handla om medelålders män som problem i fotobranschen. Och även om jag hör till den i det här och många andra fall priviligerade gruppen så kommer det ändå ner till att detta program inte är avsett som en spegling av "branschen". Istället framhåller de själva att de är glada amatörer. DÄR representerar de helt klart majoriteten. I branschen ser fördelningen liknande ut än så länge men jag tycker man ska hålla isär grupperna eftersom de är oberoende av varandra. Sen att de är just vita medelålders män och faller mycket väl in i en tråkig stereotyp är synd. Men finns det en majoritet ökar också chansen att det är den som gör ett teveprogram. Eftersom både Henrik Schyffert och Johan Rheborg fått mycket uppmärksamhet kring sitt fotograferande är jag inte förvånad att det är dom som gör ett teveprogram om det. Oavsett om de blivit tillfrågade eller själva pitchat in idén.
Slutligen tycker jag att man ska fundera på programmets målgrupp när man som bildchef på en av landets största bildbyråer och bildredaktör i dagspressen går lös på hur djupt, eller ickedjupt, ett halvtimmes teveprogram som visas på bästa sändningstid är. Jag känner också att jag skulle vilja ha ett mer djuplodande program om och för fotografi på den tiden. Men jag tvivlar på att Contacts eller Everybody Street skulle få särskilt höga tittarsiffror.
Hampus Hagstedt
http://www.expressen.se/gt/kultur/ett-sant-har-unket-inslag-forstor-allt/
http://www.svt.se/alla-ar-fotografer/se-program/del-3-421?autostart=true
3835 tecken om att plåta sin familj.
Att fotografera sin familj är faktiskt svårt. Jag gör det ungefär aldrig. Jag fotograferade min mamma vid matbordet någon gång när jag var kanske 19. Eller så hade jag precis muckat från lumpen. Jag hade laddat en film i kameran för att åka på "tjänsteresa" till Helsingfors och möta min goda vän Richard som just skulle mönstra av Silja Opera. Vi skulle åka gemensamt tillbaka till Stockholm och bli vrålfulla på vägen. Vi blev vrålfulla, men jag tog inte en enda bild på kalaset. Eller min dag i Helsingfors. Men jag hade en bild på mamma i samma pose som i mina tydligaste barndomsminnen – vid matbordet med den stora tekoppen och en DN i handen. Det var nog senast jag tog en bild på henne.
I ett försök att vara lite artsy hade jag stoppat i en svartvit rulle i min Konica kompakt. När man jobbar film kan man i vissa kameror tvingas ta två tre rutor för att de första bilderna inte ska tas på slöjad film och inte bli något av. Det var en av de tre rutorna jag fångade min mamma på. Detta var i runda slängar tio år sedan. Jag borde såklart göra det oftare. Ta bilder på familjen. Vi blir ju inte yngre med tiden.
Här kommer jag av någon anledning in på hur jag började fotografera. Jag är intresserad av samhällsförändringar. Jag älskar att titta på bilder från förr och jämföra med hur det ser ut idag. Oavsett om det är Paris, Berlin, London eller Stockholm. Och jag är mer intresserad av människan som en del av samhället än som huvudperson. En enskild individ är helt enkelt för oviktig för att jag ska låta den vara i centrum. Samhället är i centrum och människor är byggstenarna, som alla kan bytas ut. Jag började fotografera för att jag är blyg. För att ha en anledning. En anledning att komma in, att få bevittna, att delta. Och förmodligen för att i likhet med graffitimålare och gatukonstnärer få sätta avtryck. Det ger mig en identitet och ett skäl att vara nyfiken. Och tro mig – när man är 30 år är det lättare att komma in på en byggarbetsplats, fängelse, backstage o.s.v med en kamera, än utan, om man inte jobbar där.
Många av mina vänner och bekanta ställer sig ofta frågande när jag säger att jag är blyg. Jag är bra på att låtsas att jag inte är det. Men så är det skillnad på folk och folk. Är jag runt människor som jag känner mig trygg med är det lätt att vara ganska öppen. MEN. Kära vänner. Trots det är ni inte många som sett mig fotografera. För det är privat. Av de som levt och lever nära mig är det nästan ingen som sett mina negativ. Jag är oerhört petig med vem som får se annat än färdiga kopior. Jag kan inte jobba hemma om det finns någon som kan titta över axeln. Jag vill gärna kunna det och jag ska öva. Det är en fråga om att våga släppa kontrollen och här har skolan varit enormt terapeutisk för mig. Vi jobbar alltid med kontaktkartor och alla tittar alltid på varandras kontaktkartor när vi gör urval. Då har jag inget annat val än att låta mina klasskamrater se mitt innersta. (Någon gång ska jag skriva om kontaktkartor, för att de är enormt intressanta.)
Det som slår mig i dagens avsnitt av Alla är fotografer är hur rätt Henrik Schyffert har när han säger till Johan Rheborg att han är rädd för sin dotter. Och det är så himla intressant att se Johan jobba. Så stressad och så fipplig med sina prylar att jag sträcker mig efter skämskudden. Men så vet jag hur det kan vara. Värst är att fota folk som känner en utan och innan, men som inte är bekant med hur man är när man jobbar. När allt knutit sig för en så börjar man rådda med utrustningen. Som om man tror att den ska göra jobbet. Det konstiga här är att jag inte tror att det är de tekniska detaljerna eller att ge direktiv per se som är svårt för Johan Rheborg, utan att det är hans egen dotter som är modell. Hon känner honom så väl. Han är blyg.
Hampus Hagstedt 2013
I ett försök att vara lite artsy hade jag stoppat i en svartvit rulle i min Konica kompakt. När man jobbar film kan man i vissa kameror tvingas ta två tre rutor för att de första bilderna inte ska tas på slöjad film och inte bli något av. Det var en av de tre rutorna jag fångade min mamma på. Detta var i runda slängar tio år sedan. Jag borde såklart göra det oftare. Ta bilder på familjen. Vi blir ju inte yngre med tiden.
Här kommer jag av någon anledning in på hur jag började fotografera. Jag är intresserad av samhällsförändringar. Jag älskar att titta på bilder från förr och jämföra med hur det ser ut idag. Oavsett om det är Paris, Berlin, London eller Stockholm. Och jag är mer intresserad av människan som en del av samhället än som huvudperson. En enskild individ är helt enkelt för oviktig för att jag ska låta den vara i centrum. Samhället är i centrum och människor är byggstenarna, som alla kan bytas ut. Jag började fotografera för att jag är blyg. För att ha en anledning. En anledning att komma in, att få bevittna, att delta. Och förmodligen för att i likhet med graffitimålare och gatukonstnärer få sätta avtryck. Det ger mig en identitet och ett skäl att vara nyfiken. Och tro mig – när man är 30 år är det lättare att komma in på en byggarbetsplats, fängelse, backstage o.s.v med en kamera, än utan, om man inte jobbar där.
Många av mina vänner och bekanta ställer sig ofta frågande när jag säger att jag är blyg. Jag är bra på att låtsas att jag inte är det. Men så är det skillnad på folk och folk. Är jag runt människor som jag känner mig trygg med är det lätt att vara ganska öppen. MEN. Kära vänner. Trots det är ni inte många som sett mig fotografera. För det är privat. Av de som levt och lever nära mig är det nästan ingen som sett mina negativ. Jag är oerhört petig med vem som får se annat än färdiga kopior. Jag kan inte jobba hemma om det finns någon som kan titta över axeln. Jag vill gärna kunna det och jag ska öva. Det är en fråga om att våga släppa kontrollen och här har skolan varit enormt terapeutisk för mig. Vi jobbar alltid med kontaktkartor och alla tittar alltid på varandras kontaktkartor när vi gör urval. Då har jag inget annat val än att låta mina klasskamrater se mitt innersta. (Någon gång ska jag skriva om kontaktkartor, för att de är enormt intressanta.)
Det som slår mig i dagens avsnitt av Alla är fotografer är hur rätt Henrik Schyffert har när han säger till Johan Rheborg att han är rädd för sin dotter. Och det är så himla intressant att se Johan jobba. Så stressad och så fipplig med sina prylar att jag sträcker mig efter skämskudden. Men så vet jag hur det kan vara. Värst är att fota folk som känner en utan och innan, men som inte är bekant med hur man är när man jobbar. När allt knutit sig för en så börjar man rådda med utrustningen. Som om man tror att den ska göra jobbet. Det konstiga här är att jag inte tror att det är de tekniska detaljerna eller att ge direktiv per se som är svårt för Johan Rheborg, utan att det är hans egen dotter som är modell. Hon känner honom så väl. Han är blyg.
Hampus Hagstedt 2013
14/11/2013
Självporträtt
Jag vaknade tidigt i morse och hamnade att se programmet "alla är fotografer" i SVT.
Första avsnittet handlar om "selfies" och behandlar ämnet självporträtt. För att det ska fungera som tv-underhållning så har man gått ner lagom djupt i ämnet. Men jag kan ju inte stanna där utan känner att programmet har nått en högre nivå. Programledarna har skrapat ämnet på ytan och genom att inte gå för djupt så har de öppnat för eftertanke! För vad är ett självporträtt? Är det "the pregnant belly duckface selfie", "The Say Something That Has Nothing To Do With Anything Selfie" eller går det djupare?
Jag tror att alla bilder i någon mån är självporträtt. Går jag ut och gör ett reportage en dag då jag är på dåligt humör så syns det i bilderna. Är jag ledsen så syns det på stämningen jag skapar. Samma sak tänker jag gäller för självporträtt. Oavsett hur du väljer att göra. Hur du väljer att göra ger ett undermedvetet svar på vem du är i stunden du tar bilden. Det är därför som självporträtt är bland det svåraste man kan göra. För att allt det undermedvetna behöver göras medvetet. Ett bra självporträtt tror jag måste komma ur god självkännedom. Eller medvetenhet om brist på självkännedom.
När jag ena dagen är på humör för att iklädd endast kalsonger och peruk, liggandes på en matta av konfetti ta ett självporträtt så stämmer den bilden för att det är vad jag känner för att göra just då. När jag sedan nästa dag verkställer idén (som jag nu tröttnat på för att den var en impuls) så kommer mitt uttryck i bilden att kännas forcerat. OCH DET ÄR LIKA SANT. Därför tror jag att selfien är en bra samtidsdokumentation. Jag känner själv att jag är för dålig på att göra dem, att jag borde ta ansiktsbilder när jag sitter på bussen, begravningen, födelsedagen och den vanliga dagen och DATERA dem. De kan sedan, när jag tagit några tusen, tillsammans bilda ETT porträtt.
Ett självporträtt som inte är en selfie. Som är mer själsligt och som berör hela min person behöver precis som så många andra bilder tas i det avgörande ögonblicket för att bli riktigt bra. Ett självporträtt behöver fånga själva komplexiteten, alltså det ögonblick då all glädje, sorg, humor, temperament och alla andra tusentals uttryck finns samlade i samma ögonblick. Att fånga komlexitet är – komplext. Kanske gäller samma formel som för andra bilder. Att det krävs ca 36 exponeringar för en ok bild, 360 för en bra och 3600 för en BRA.
"Alla är fotografer" ger inte så många svar. Och när det gäller fotografi är det bra. Precis som att en bra bild ställer frågor hellre än ger svar.
Svaren ska du hitta själv, men lite ledsagan kan behövas. Människor som har intresse men ännu inte insikt i fotografiets värld får hjälp att hitta till dörren men får själva ta steget in.
http://www.svtplay.se/video/1595949/del-1-av-6 http://wittyandpretty.com/2013/11/01/the-16-worst-types-of-selfies/
Hampus
Jag tror att alla bilder i någon mån är självporträtt. Går jag ut och gör ett reportage en dag då jag är på dåligt humör så syns det i bilderna. Är jag ledsen så syns det på stämningen jag skapar. Samma sak tänker jag gäller för självporträtt. Oavsett hur du väljer att göra. Hur du väljer att göra ger ett undermedvetet svar på vem du är i stunden du tar bilden. Det är därför som självporträtt är bland det svåraste man kan göra. För att allt det undermedvetna behöver göras medvetet. Ett bra självporträtt tror jag måste komma ur god självkännedom. Eller medvetenhet om brist på självkännedom.
När jag ena dagen är på humör för att iklädd endast kalsonger och peruk, liggandes på en matta av konfetti ta ett självporträtt så stämmer den bilden för att det är vad jag känner för att göra just då. När jag sedan nästa dag verkställer idén (som jag nu tröttnat på för att den var en impuls) så kommer mitt uttryck i bilden att kännas forcerat. OCH DET ÄR LIKA SANT. Därför tror jag att selfien är en bra samtidsdokumentation. Jag känner själv att jag är för dålig på att göra dem, att jag borde ta ansiktsbilder när jag sitter på bussen, begravningen, födelsedagen och den vanliga dagen och DATERA dem. De kan sedan, när jag tagit några tusen, tillsammans bilda ETT porträtt.
Ett självporträtt som inte är en selfie. Som är mer själsligt och som berör hela min person behöver precis som så många andra bilder tas i det avgörande ögonblicket för att bli riktigt bra. Ett självporträtt behöver fånga själva komplexiteten, alltså det ögonblick då all glädje, sorg, humor, temperament och alla andra tusentals uttryck finns samlade i samma ögonblick. Att fånga komlexitet är – komplext. Kanske gäller samma formel som för andra bilder. Att det krävs ca 36 exponeringar för en ok bild, 360 för en bra och 3600 för en BRA.
"Alla är fotografer" ger inte så många svar. Och när det gäller fotografi är det bra. Precis som att en bra bild ställer frågor hellre än ger svar.
Svaren ska du hitta själv, men lite ledsagan kan behövas. Människor som har intresse men ännu inte insikt i fotografiets värld får hjälp att hitta till dörren men får själva ta steget in.
http://www.svtplay.se/video/1595949/del-1-av-6 http://wittyandpretty.com/2013/11/01/the-16-worst-types-of-selfies/
Hampus
04/11/2013
The Norrland Project
Den fjortonde november klockan 17 slår andra årets bildjournaliststudenter vid Mittuniversitetet upp dörrarna på Kulturmagasinet i Sundsvall för offentlig visning av våra projekt. Utöver Sundsvallsbron kommer vi att visa bilder från Älgjakten i Ångermanland, gruvan i Boliden, helikopterambulansen i Östersund och mycket, mycket mer. Välkomna!
© Hampus Hagstedt 2013
25/10/2013
11/09/2013
09/04/2013
Golgata i Stockholm
Jag hade inte hunnit vara i Stockholm mer än tjugo minuter
av långfredagen innan jag mötte en korsvägsvandring på Brunkebergstorg.
Jag vill inte påstå att jag är nöjd med bilderna från mötet.
Både färger och ljus var alldeles för platt för min smak, men
jag blev åter påmind om värdet i att alltid ha kameran med mig.
© Hampus Hagstedt
26/03/2013
Tidningen Ångermanland. Dag 7.
Igår plåtade jag Sveriges bästa idrottsledare.
Hon heter Monia Häggqvist och är ridskolechef
på Ramsele fältrittklubb utanför Sollefteå.
© Hampus Hagstedt 2013
23/03/2013
Tidningen Ångermanland. Dag 5.
Att säga ifrån kan vara lönsamt
Ibland kan det löna sig att gnälla. I onsdags var jag ute på ett jobb med Sten Engblom från Kramforsredaktionen. Vi var hos en fåruppfödare i Lökom och skulle göra ett större bildjobb.
Tanken var att det skulle filmas också men det sket jag i så fort jag insåg ljusets begränsningar där klippningen skulle äga rum. Att klippa ett får går ganska snabbt så jag valde att satsa allt på bildreportaget i tidningen.
När jag kommit hem igen och gjort ut bilderna och lagt in dem i Newspilot enligt rutin, fem bilder till repet och en till ettan, så gick jag hem, nöjd med mitt dagsverke. På fredagen när sidan var redigerad och klar för tryck såg jag att de ändrat ordningen på bilderna och dessutom bytt ut ettabilden mot en av aktivitetsbilderna ur reportaget. När man bara har fyra bilder på ett uppslag för att berätta något finns inte så stort utrymme att byta ut bilder. Eftersom det redan fanns en bild på får i reportaget och bara en aktivitetsbild kändes det lite verklighetsfrämmande att de bytt aktivitetsbilden mot ytterligare en bild på ett får. Jag blev ganska sårad av att redigeringen ändrat det jobb jag lagt en hel del energi på utan att fråga mig, eller ta en diskussion kring bytet av bilder.
Jag ringde till nattchefen och påpekade att jag tyckte det kändes lite dumt att byta just de bilderna eftersom det fanns en tanke med ordningen och att ettabilden var tänkt att göra läsarna nyfikna och titta en gång till. Han sade att han skulle testa att byta och se om han kunde se det jag såg. I ärlighetens namn trodde jag att han skulle lägga på luren och skita i vad jag sagt.
Mycket lyckligt överraskad såg jag ettan på Ica i morse. De hade bytt tillbaka bilderna till den ordning jag tänkt mig. Att som praktikant ha tagit mig ton första veckan på jobbet och att blivit tagen på allvar kändes vansinnigt bra. Både att jag tagit mig modet att gnälla när jag "ska" hålla tyst men främst för att jag blivit lyssnad på. Att bli lyssnad på på jobbet har jag inte upplevt på tre och ett halvt år och här får jag gehör första veckan. Fantastiskt!
Igår var jag och Jörgen Sundin på lunchmöte i Junsele. Områdets företagare var samlade i toppstugan för att träffa Stefan Karlsson, mannen som köpt hotellet på Hallstaberget. Han berättade om sig själv och varför han satsat på ett hotell i Sollefteå.
Inte ett helt lätt bildjobb. Stora fönster och direkt solljus från bakom motivet är inte ett drömläge. Stort tack till den som uppfann kurvlagret.
© Hampus Hagstedt 2013
21/03/2013
Tidningen Ångermanland. Dag 3. "Änderna"
Bilderna på Storgatans gräsänder fick en hel del uppmärksamhet. Både från vänner, helt obekanta och på redaktionen. Roligaste kommentaren var nog från klasskamraten som tyckte att de gav "Lite Martin Parrvibbar". Tack för responsen! Och titta på Martin Parrs bilder om du inte är bekant med honom. En av mina husgudar.
© Hampus Hagstedt 2013
19/03/2013
Etta för Tidningen Ångermanland
Bedriften att få min bild på förstasidan av TÅs
Sollefteåedition är diskutabel. Ortsredaktionen
har tre reportrar på plats och den enda ordinarie
fotografen befinner sig någon annanstans.
– Ändå känns det väldigt skönt att se den där, på
hyllkanten i varenda tobaksaffär.
© Hampus Hagstedt 2013
Sollefteåedition är diskutabel. Ortsredaktionen
har tre reportrar på plats och den enda ordinarie
fotografen befinner sig någon annanstans.
– Ändå känns det väldigt skönt att se den där, på
hyllkanten i varenda tobaksaffär.
© Hampus Hagstedt 2013
08/02/2013
En försmak
27/11/2012
18/11/2012
13/11/2012
Subscribe to:
Posts (Atom)
