3835 tecken om att plåta sin familj.

Att fotografera sin familj är faktiskt svårt. Jag gör det ungefär aldrig. Jag fotograferade min mamma vid matbordet någon gång när jag var kanske 19. Eller så hade jag precis muckat från lumpen. Jag hade laddat en film i kameran för att åka på "tjänsteresa" till Helsingfors och möta min goda vän Richard som just skulle mönstra av Silja Opera. Vi skulle åka gemensamt tillbaka till Stockholm och bli vrålfulla på vägen. Vi blev vrålfulla, men jag tog inte en enda bild på kalaset. Eller min dag i Helsingfors. Men jag hade en bild på mamma i samma pose som i mina tydligaste barndomsminnen – vid matbordet med den stora tekoppen och en DN i handen. Det var nog senast jag tog en bild på henne.

I ett försök att vara lite artsy hade jag stoppat i en svartvit rulle i min Konica kompakt. När man jobbar film kan man i vissa kameror tvingas ta två tre rutor för att de första bilderna inte ska tas på slöjad film och inte bli något av. Det var en av de tre rutorna jag fångade min mamma på. Detta var i runda slängar tio år sedan. Jag borde såklart göra det oftare. Ta bilder på familjen. Vi blir ju inte yngre med tiden.

Här kommer jag av någon anledning in på hur jag började fotografera. Jag är intresserad av samhällsförändringar. Jag älskar att titta på bilder från förr och jämföra med hur det ser ut idag. Oavsett om det är Paris, Berlin, London eller Stockholm. Och jag är mer intresserad av människan som en del av samhället än som huvudperson. En enskild individ är helt enkelt för oviktig för att jag ska låta den vara i centrum. Samhället är i centrum och människor är byggstenarna, som alla kan bytas ut. Jag började fotografera för att jag är blyg. För att ha en anledning. En anledning att komma in, att få bevittna, att delta. Och förmodligen för att i likhet med graffitimålare och gatukonstnärer få sätta avtryck. Det ger mig en identitet och ett skäl att vara nyfiken. Och tro mig – när man är 30 år är det lättare att komma in på en byggarbetsplats, fängelse, backstage o.s.v med en kamera, än utan, om man inte jobbar där.

Många av mina vänner och bekanta ställer sig ofta frågande när jag säger att jag är blyg. Jag är bra på att låtsas att jag inte är det. Men så är det skillnad på folk och folk. Är jag runt människor som jag känner mig trygg med är det lätt att vara ganska öppen. MEN. Kära vänner. Trots det är ni inte många som sett mig fotografera. För det är privat. Av de som levt och lever nära mig är det nästan ingen som sett mina negativ. Jag är oerhört petig med vem som får se annat än färdiga kopior. Jag kan inte jobba hemma om det finns någon som kan titta över axeln. Jag vill gärna kunna det och jag ska öva. Det är en fråga om att våga släppa kontrollen och här har skolan varit enormt terapeutisk för mig. Vi jobbar alltid med kontaktkartor och alla tittar alltid på varandras kontaktkartor när vi gör urval. Då har jag inget annat val än att låta mina klasskamrater se mitt innersta. (Någon gång ska jag skriva om kontaktkartor, för att de är enormt intressanta.)

Det som slår mig i dagens avsnitt av Alla är fotografer är hur rätt Henrik Schyffert har när han säger till Johan Rheborg att han är rädd för sin dotter. Och det är så himla intressant att se Johan jobba. Så stressad och så fipplig med sina prylar att jag sträcker mig efter skämskudden. Men så vet jag hur det kan vara. Värst är att fota folk som känner en utan och innan, men som inte är bekant med hur man är när man jobbar. När allt knutit sig för en så börjar man rådda med utrustningen. Som om man tror att den ska göra jobbet. Det konstiga här är att jag inte tror att det är de tekniska detaljerna eller att ge direktiv per se som är svårt för Johan Rheborg, utan att det är hans egen dotter som är modell. Hon känner honom så väl. Han är blyg.


Hampus Hagstedt 2013